Nu, en vecka senare, har jag lite andra mål. Att kunna gå utan hjälp, duscha, gå på toa, sova ordentligt. Operationen gick väldigt bra enligt läkarna, de kan sin grej. Några skruvar, plattor och krokar i nacken och den ska vara stabil. Läkarna är dock även ganska duktiga på att skrämma upp en och drar sig inte för att säga hur nära döden man var. Det är förståeligt att de vill säga det, men när man ligger i sängen och har ont i hela kroppen orkar man inte tänka på hur det kunde ha gått. All energi behövs till att ta sig framåt. Sen, när kroppen är läkt och jag känner mig säker, då kan jag kanske tänka tillbaka om det är nödvändigt. Nu är det bara framåt som finns!
Idag tog jag mina första steg och det kändes oerhört skönt både för kroppen och för psyket! Vårdpersonalen är toppen och att ha familjen här betyder allt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar