Det mesta jag skrivit om det senaste halvåret har handlat om min nacke, men det går inte att komma ifrån att det mesta i mitt liv för tillfället handlar om min nacke. Att den ska bli helt återställd så att den inte behöver vara så mycket i fokus i framtiden. De första månaderna var framstegen stora och syntes mycket, från att komma upp ur sängen till att få ta bort nackkragen osv. Det var lätt att sätta kortsiktiga mål. Nu är det dock inte lika stora steg, kurvan har planat ut lite och framstegen märks inte lika mycket trots att det finns där. Det känns lite som att vara ute och sväva någonstans utan att veta när man ska landa. Nu är det mer långsiktiga mål som gäller- att kunna springa igen, klättra, inte få kronisk smärta osv. Att hålla motivationen uppe trots att resultatet inte är lika synligt. Dock är detta något jag helt måste lyckas med på egen hand känns det som. Jag trodde nog att vården skulle kunna säga något, kanske iaf om hur muskler, ben och leder läker ihop för att få lite mera inblick i varför man tex inte ska börja träna förrän efter 6 månader och först börja med extremsporter efter 1 år. Det känns som att det inte borde vara så svårt att förklara om man har en läkarexamen. Eller?! Det roliga i det hela är att de flesta läkare jag träffat helt plötsligt har blivit väldigt religösa och enbart haft att säga att jag ska tacka Gud. Det är ju till stor hjälp! Jag ska tacka och fråga honom hur mina ben och muskler sitter ihop! Eller som sist när läkaren sa något i stil med " att jag ska vara glad att det enbart är smärta och stelhet det handlar om, när du likaväl hade kunnat var helt förlamad". Sånt tycker jag inte man ska säga som läkare! Det hade kunnat vara värre, det vet jag, men det har inget med saken att göra. Bara för att jag inte ha blivit förlamad ska jag inte behöva nöja mig med att enbart kunna gå och stå. Jag ska inte behöva ha ont, ifall det kan undvikas. Det kan hända att vissa tycker att jag överreagerar och andra kanske har känt något liknande. Det kan även hända att det är en enda obegriplig soppa det här. Kontentan av det hela är iaf att jag inte tycker att man enbart ska behöva nöja sig med att ha livet i behåll om man överlevt en olycka eller sjukdom. Man ska få kräva livskvalité utan att ha dåligt samvete eller känna sig otacksam. Så det så!
Chamonix är väldigt bra iaf och alla vandringar är den bästa rehabträningen jag kunnat få!
/ Ida
2 kommentarer:
Viktigt det du skriver Ida. Tänkvärt och viktigt att ta med sig och reflektera kring i allmänhet men i synnerhet för dem som arbetar med människor. Du är en kämpe och en otroligt positiv person, vilket är din styrka, men även starka människor behöver andra. Love you <3//Kram mamma
Hej Ida! Många kloka tankar och mycket tänkvärt för alla oss som i vår profession, oavsett yrke, möter människor som på olika sätt är i behov av stöd och uppmuntran. Och som du skriver är bland det viktigaste att få tydlig och ärlig information om sakernas tillstånd. Glada tillrop om att man ska vara tacksam för att det inte var "värre" gagnar ingen! Tvärtom visar det bara på bristande respekt och avsaknad av tro på människors förmåga att själva hantera och påverka sin situation. Får man inte fullständig information fråntas man den möjligheten. Kämpa på och ge inte upp din kamp med att kräva det du har rätt till!
Vänliga hälsningar från mammas kompis Eva
Skicka en kommentar